Vad är egentligen normalt?

Hade någon sagt till mig för 5 år sedan, innan jag skaffade min första hund att jag idag frivilligt skulle kliva upp kl 05.00 på morgonen. Åka ut i skogen och lägga mig i en låda.

Eller att jag skulle komma att titta lystet på nyligen överkörda fåglar vid vägrenen för att se om de eventuellt kunde stoppas i frysen. I väntan på nästa jakt-träning.

Jag hade inte heller kunnat inse att jag idag, fem år senare, skulle komma att undervisa hundägare i allt möjligt från valpkunskap till tävlingslydnad.

Hur skulle det gå till? Jag visste ingenting om hundar och var dessutom rädd för dem! Dessutom hade jag fullt upp med mitt arbete, vilket dessutom sammanföll med mitt intresse: Opera.

Jag kände mig fullkomligt normal på den tiden. Så normal man nu kan vara såsom operasångare på Kungliga Operan.

Hur beter sig egentligen en normal människa? Vad är normalt?

Enligt de flesta sexspalter som förståeligt nog ständigt får denna fråga är svaret:

Så länge det känns bra, inte gör ont eller skadar någon annan så är det fullständigt normalt. Bra så… Då är jag inte helt fel ute!

Att tillbringa en hel dag ute i skogen tillsammans med hundarna och mitt träningsgäng känns definitivt BRA!

Skadar det någon annan?

Min familj kan ibland tycka att jag sällan är hemma men de uppskattar samtidigt att ha två nöjda och glada hundar runt sig. Hundar som kan skillnaden mellan ett JA , eller ett NEJ! Ingen verkar än så länge tagit skada.

Gör det ont?

Inte direkt. Lite träningsvärk kan man väl känna ibland efter ett långt kuperat skogs-spår men den effekten ska nog snarare in under rubriken, bra.

Det enda som egentligen gör ont är mitt hjärta när jag tänker på den dag de inte finns hos mig längre. Idag har jag två friska och aktiva hundar men inser förstås att så kommer det inte alltid att kunna vara.

Fram till dess kommer vi att göra värdefulla saker tillsammans varje dag.

Normala saker.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *