Ludde vill bara leka

Nu har jag luftat detta ämne vid olika tillfällen och i olika sammanhang. Jag pratar om det på mina valpkurser, på mina allmänlydnadskurser och även på Facebook. Det blir alltid lika många reaktioner och diskussioner. Alla verkar ha åsikter och många gånger går åsikterna isär.

Var, när och hur kan vi gå med lös, okopplad hund?

Vad säger lagen?

Ordningslagen (612/2003)

Enligt ordningslagen som trädde i kraft 1.10.2003 ska hundar i tätorter hållas kopplade. En hund får bara vara okopplad på en sluten gård, en träningsplats för hundar eller ett särskilt anvisat inhägnat rastområde. Också på de nämnda områdena ska hunden övervakas av sin ägare eller innehavare.

Hund som rör sig lös på mark där betesdjur finns har rätt att omhändertas av markägare eller polis.

Under tiden 1 mars till 20 augusti måste du hålla din hund under extra stor uppsikt när ni är ute i naturen. Detta framgår av paragraf 16 i lagen (2007:1150) om tillsyn över hundar och katter. Där står att hundar ska hindras från att springa lösa i marker där det finns vilt.

Naturvårdsverkets tolkning av lagen är att om en hund ska hindras från att springa lös måste den i de allra flesta fall hållas i koppel. Det är bara extremt väldresserade hundar som kan få gå lösa under tiden 1 mars till 20 augusti. I praktiken får hunden, om den är lös, vara högst någon meter ifrån dig.

Tänka att samma gäller även katter!

Kommunen har även rätt att bestämma om koppeltvång på vissa platser vilket ska markeras med en skylt där det står att kopplingstvång gäller.

Då handlar det ofta om lekplatser för barn, allmänna badplatser samt kyrkogårdar.

Vi har även några vackra naturreservat på Lidingö: Långängen-Elfvik samt Kappsta. Där gäller strikt koppeltvång enligt skyltar. Detta gäller ALLA hundar! Även de små.

Hur många gånger har jag inte fått möte med lösspringande hundar på dessa ställen? Mina två stora hundar i koppel vill absolut inte leka eller hälsa på andra hundar. När jag påpekar detta blir de flesta stötta och irriterade.

När jag ser en lös hund komma springande mot oss brukar jag börja med att ropa: Kalla in din hund! Till ägaren. Hundägaren brukar då ofta ropa tillbaka något i stil med: Ludde är så snäll, han vill bara leka! Det är INTE ok!

För egen del älskar jag att ha lös hund vid tillfällen och miljöer där det fungerar. Dessa miljöer är aldrig allmänna promenadvägar eller stadsmiljö. Skulle min lösa hund försvinna för att den fått upp ett rådjursspår eller bli överkörd av en bil där jag hade kunnat förhindra det med ett koppel eller en lina skulle jag ha svårt att förlåta mig själv.

Inom Svenska Brukshundklubben har vi tillstånd att träna och tävla med lös hund men då ska hunden förses med ett tjänstetecken som visar att hunden är i jobb.

Tycker Ni att jag låter tråkig? Det bjuder jag i så fall på! Är det synd om mina hundar? Absolut inte! De gör en massa roliga saker tillsammans med sin matte och husse. Ibland leker de också med andra hundar, hundar de känner.

Tjingeling,

Eder hundfantast

Anita Weinius

 

Konsten att välja.

Just nu är vi omgärdade av affischer där vi uppmanas att göra ett aktivt val inom politiken. Vi uppmanas också att välja vilken energibolag som ska förse oss med el, vilket telefonbolag vi vill ha eller vem som ska förvalta våra pensionspengar. Många val blir det.

Ibland känner jag mig lite som åsnan ni vet, den mellan två hötappar. Expressen eller Aftonbladet? När min äldste son var sex år gjorde han ett aktivt val första gången han var med om en nattvard i kyrkan. När prästen kom med (det alkoholfria) vinet sa han: ”Tack, jag tar bara kexet!” Så ung och så beslutsam.

Jag har oftast svårt att välja bort, vill gärna ha litet av varje. Tänk om jag skulle välja bort det som var bättre mot något annat som var sämre?

Likadant är det för mig inom hundträningen. Det finns så många duktiga instruktörer att inspireras av och/eller gå kurser för. Jag själv har svårt att välja ut en utan lyssnar och tar lärdom av flera stycken. Sedan är det upp till mig att sålla bort det som inte passar mig och sy mitt eget lapptäcke.

För drygt ett år gjorde jag ett av de modigare valen i mitt liv.

Jag begärde tjänstledigt efter 25 år som fast anställd på Kungliga Operan för att vidareutbilda mig till certifierad problemhundscoach/ hundpsykolog, och snart är jag framme vid mitt mål.

Jag tror på mod. Det är modigt att välja och vi ska vara glada att vi har den möjligheten!

Det spelar ingen roll om det handlar om vilken regering som ska styra Sverige eller vilken kurs vi vill gå med vår hund nästa gång.; för varje val vi gör ändrar sig något, förhoppningsvis till det bättre.

PS, jag gjorde nyligen ytterligare ett val. Eftersom jag sällan hittar ”skogens gula guld” på egen hand, utbildade jag mig till kanterellsöks-instruktör tillsammans med min rottweiler Aquila. Nu hoppas jag på ordentlig skörd… DS

Eder hundfantast

Anita Weinius

Den ljusnande framtid är vår!

Det finns en och annan plats i min trädgård dit hundarna inte kommer åt. Där spirar ljust gröna grässtrån hoppfullt mot en sommar. Våren känns i hela kroppen, inte minst i näsan och i ögonen för oss allergiker.

Denna skira grönska är så bedövande vacker att den också kan göra ont. Jag har i dagarna försökt lappa ihop två sårade hjärtan i min absoluta närhet. Två krossade hjärtan kräver många plåster i form av ord, kramar, mat och sömn.

Mitt i krisen går det inte att ta in det vackra, då gör det bara ont. Inget annat existerar.

Det sägs att tiden läker alla sår. När jag säger det till tårfyllda ögon låter det som en plattityd men jag vet. Jag har levt, upplevt och överlevt!

Snart kommer tiden när unga människor ger sig ut i livet på lövade lastbilsflak. Indränkta i öl sjunger de om sin framtid. Denna ljusnande framtid som är deras. Dessa dagar går det inte att ta bilen in till city, för alla gator är igenproppade av euforiskt hoppande ungdomar på flak. Jag får ofta en tår i ögat när jag ser dem. Jag vet att jag borde tuta, le och vinka men istället blir jag sentimental på ett pinsamt vuxet vis.

De har så många beslut framför sig, så många val att göra och så många separationer kvar att klara av.

Efter vår kommer sommar, höst och vinter. Sedan börjar det om igen, och igen. Det har jag lärt mig och det vill jag förmedla. Med tiden kommer smärtan att kännas mindre och mindre och en vacker dag har ni glömt den. Den dagen kommer ni åter att se det vackra.

Lita på mamma.

Med dessa rader ger jag mig återigen ut på en härlig hundpromenad denna vackra vårdag i april.

Eder hundfantast,

Anita Weinius

Att spåra.

Ibland upptäcker man att två till synes likadana ord betyder helt skilda saker beroende vem man pratar med. Ta exempelvis ordet ”spåra”. Första gången jag berättade för min äldste son att jag skulle ut och spåra, fick han ett hysteriskt skrattanfall där han för sitt inre såg sin mamma festa på Stureplan på liknande sätt som han och hans jämnåriga vänner gör. Alltså dricka sig aningen för berusad och göra bort sig på någon krog samt bli påmind om det dagen efter. Inte riktigt vad vi hundmänniskor syftar på med samma ord!

Sedan har vi det meningslösa fenomenet ’att traska’ som avlöste det meningslösa fenomenet ’att vaska’. Blir det svårt nu? Jag tar det från början: För ett antal år sedan dök det upp ett beteende bland bortskämda ynglingar med för mycket pengar, där de beställde in dyr champagne som de sedan skakade och sprutade över varandra. Detta blev naturligtvis väldigt kladdigt för krogarna att handskas med så det förbjöds givetvis. Då dök det nya begreppet ’att vaska’ upp. Man beställde in två flaskor champagne och hällde ut den andra i vasken. När detta blev ett känt begrepp var det inte lika kul längre, då kom nästa grej: Att traska. Att traska innebär att beställa in två flaskor champagne, dricka upp den ena och helt sonika lämna den andra kvar på bordet.

Man kanske kan jämföra det med när tuppen putsar sina fjädrar för att glänsa inför hönorna? I detta fall är det kanske ett sätt att visa ekonomiskt oberoende? Kanske kan det leda till en parning?

Nåväl, för mig och ett antal andra hundvänner har begreppet ’att traska’ denna vinter inneburit att vi varit ute och traskat med våra hundar. Bland annat har vi gått i Lidingö Centrum där vi, efter de otäcka överfallen på ensamma kvinnor, hjälpt oroliga människor att komma hem ordentligt från busshållplatsen. Låt oss hoppas att ingen mer behöver råka illa ut detta nya år och att polisens arbete leder till ett gripande.

Var rädda om er och era hundar där ute och hjälp varandra.

Gott nytt hundår!

Eder hundfantast

Anita

Att ta tillvara.

 Ännu när jag skriver detta är det lite sommar kvar men för varje dag som går pockar hösten på uppmärksamhet. Om jag hade haft egna grönsaker i trädgården hade de ropat efter att få bli skördade nu. Nu har jag i och för sig en spretig tomatplanta som inte riktigt blev som jag förväntat mig. Den har hittills gett tre stycken röda tomater som har ätits med andakt och tre till håller på att mogna. I mitt tidigare liv var det viktigt för mig att ha en välskött trädgård med egenodlade blommor och grönsaker men då hade jag inte två hundar! Det jag gräver ner gräver de upp. De kan känna doften av en nyligen nedgrävd tulpanlök på 100m håll, minst. De vet var den finns och de väntar tills de vet att jag inte ser dem. Sedan tar det bara ett par sekunder, löken är borta och bara ett stort hål finns kvar i rabatten.

En annan av hundarnas favoritaktivitet på hösten är att jaga krattan när jag försöker få ihop de nedfallna löven. Har jag ändå lyckats få ihop löven till en fin hög så kommer vi till den absoluta favoriten: Springa igenom lövhögen så att alla löv sprids ut igen!

Då kanske ni frågar er: Varför stänger hon inte in hundarna i huset så att hon får jobba ifred? Jo, därför att jag faktiskt gillar att de är med och tokar sig! Jag blir lycklig när jag ser dem busa omkring med jordiga tassar och nosar. Det är inte hela världen om löven sprids ut eller om det blir ett och annat hål i rabatten. Det är vår tid tillsammans som är det viktiga!

Hösten tycker jag är en härligt förlåtande årstid. Då är det liksom tillåtet att kura ihop sig och skylla på allt från mörker till stormar. Tända ljus, äta goda grytor, byta ut rosévinet mot ett mustigt rödvin. Det känns som om allt mognat.

I höst ska jag försöka leva varje dag. Njuta av stunden och inte enbart sukta efter framtiden. Träna mina egna och andras hundar samt ta tillvara på det som är och det som gör gott. Här och nu.

Eder hundnörd,

Anita

Att tävla eller inte tävla, det är frågan.

Varför väljer en del människor att tävla med sina hundar medan andra väljer bort all form av tävlande (men kanske ändå tränar med sina hundar för att det är kul), utan ambitionen att någonsin kliva ut på en tävlingsplan?

Det finns nog många bra svar på den frågan, många olika svar. Jag kan bara svara för egen del: JAG är en tävlingsmänniska! Jag letar ständigt upp olika situationer där jag kan tävla och ja, jag är en usel förlorare även i vanliga sällskapsspel.

När jag var liten hade jag ett akvarium med fiskar. Jag hade en pärm där samtliga fiskar hade en egen sida på vilken deras namn och ursprung stod. Både artnamn och deras eget personliga namn. Ja, jag döpte alla fiskar! I pärmen skrev jag även ner om de hade några sjukdomar och vilka avkommor de fick. Senare även dödsdatum. Min högsta dröm var att ställa ut en av de vackraste guppy-hanarna internationellt. Jag drömde om hur jag åkte iväg med min fisk i en plastpåse på fina utställningar, och alltid blev det vinst för min egen avlade guppy såklart!

Jag läste för ett tag sedan att det numera faktiskt finns utställningar för akvariefiskar, de ädlare sorterna. Dock fraktar man dem knappast i plastpåsar, tror jag…

Att tävla med mina hundar känns självklart för mig. Jag ser protokollet efteråt som ett kvitto på var vi står i träningen. Vi ’hämtar information’ som Niina Svartberg säger.

Många tävlingsmänniskor går inte ut med sin hund på tävling innan de är säkra på att få ett förstapris. Det är säkert helt rätt tänkt men det skulle inte fungera för min egen del, jag skulle aldrig våga mig ut då.  För min del vill jag känna att det finns en möjlighet till ett första pris och att gruppmomenten är säkra. Sedan vill jag göra något som sätter press på både mig själv och mina hundar.  Jag vill ha ett mål med vår träning och som jag skrev, ett kvitto.

Dessutom vill jag gärna vinna! Det är inte alltid man gör det och det är nu det viktiga kommer; låt aldrig egen besvikelse gå ut över hunden! Hunden har inte valt att tävla! Hunden är mer än nöjd med att ha sina grundläggande behov tillfredställda. Det är vi som väljer att tävla, för vår egen skull. Förhoppningsvis tycker även hunden att det är kul.

Glöm aldrig det! Jag har sett så många besvikna förare sätta in sina hundar i bilen efter en tävling som kanske inte gick så bra.  Det är inte alltid så lätt och jag VET hur det känns, tro mig. Jag har en underbar men hopplös rottweiler som ger mig nya gråa hår efter nästan varje tävling.

Ha kul med Era hundar och ge dem all kärlek och respekt de förtjänar. Amen.

 

 

Hur länge har du varit idéellt aktiv i AFR?

Jag gick med i föreningen när jag skaffade min första hund och rottweiler 2007.  Mellan år 2009-2011 satt jag med i styrelsen för Östra Lo och idag är jag sammankallande i valberedningen för nämnda styrelse.

Hur ser ditt liv ut förutom idéellt arbete i AFR?

Jag bor på Lidingö tillsammans med min man, 16årig son samt 2 glada hundar. En rottweilertik och en jaktlabbehane. Jag har även två stora barn som flyttat hemifrån.

Just nu är jag tjänstledig från mitt ordinarie jobb som sångerska vid Kungliga Operan i Stockholm för att utbilda mig till hundpsykolog och problemhunds-coach. Samtidigt jobbar jag med mitt egna företag Bonus canis hundträning där jag undervisar hundägare i grupp eller privat.

Ledig tid spenderar jag helst med familjen eller med träning/tävling av egna hundarna.  Båda hundarna tävlar i spår och lydnad.  Labradoren även i jakt.

Har du en aktiv roll även på din lokala brukshundklubb?

Ja i allra högsta grad! Jag har just avslutad mitt medlemskap i styrelsen för Lidingö Bk eftersom jag bedriver konkurrerande verksamhet till brukshundklubben. Innan dess har jag jobbat aktivt i styrelsen dels som ledamot och de två sista åren som vice ordförande.

Jag är utbildad SBK-instruktör och håller kurser på klubben samt är medlem klubbens tävlingskommitté. I klubbens egen tidning Pass På är jag krönikör.

Jag sitter även med i styrelsen för SBK Stockholmsdistriktet sedan ett år.

Vad är det som får dig att fortsätta med det ideella arbetet?

Hundarna och Rottweilern i synnerhet! Rottweilern är hunden i mitt hjärta och varje gång man lyckas fånga upp en nybliven rottweiler-ägare som man kan inspirera till att gå en kurs eller träna med sin hund känns det bra och viktigt!

Glädjen när man ser ett ekipage utvecklas tillsammans under en kurs!

Vikten av att det måste finnas lokala brukshundklubbar kvar ute i landet dit alla ska kunna söka sig för utbildning eller rådgivning!

Jag vill också kunna veta när jag är ute och lägger upp ett tävlingsspår kl. 06.00 en söndagsmorgon att nästa gång är det jag som kommer till en klubb där det finns figuranter och andra frivilliga som lagt ner ett stort arbete. Denna gång för att jag ska kunna få en bra tävling med mina hundar.

Nu gäller det äkta!

En härlig, ljummen försommarkväll satt jag och min familj ute i det nyinskaffade (svarta!) partytältet. Äppelträden blommade, syrenen blommade, rosorna och schersminen var på väg att spränga ut i blom. Dagen efter skulle jag fylla 50 år och därmed på något mystiskt sätt passera en osynlig gräns till en ny period i mitt liv. Denna gräns är inte helt uppenbar tycker jag, utan aningen suddig. Jag har ändå förstått att många andra människor ser denna gräns alldeles tydligt.

När vi satt där i tältet, som för kvällen var förvandlat till något som påminde om ett marockanskt tempel, fick jag frågan för första gången ”Hur känns det att fylla 50? ”

Efter en kort tankepaus kunde jag svara: ”Äkta! ”

… och det är exakt så det känns. Det känns väldigt äkta!

Från och med nu finns det inte längre tid för ”tjafs”. Från och med nu vill jag enbart omge mig med ”äkta”; äkta människor, äkta tankar, äkta smycken. (Det där med äkta smycken fick min man att rycka lite nervöst…)

Jag tror nog inte att jag är ensam om att känna så här. Ni andra som passerat denna mystiska gräns i livet; känner ni igen er? För min egen del känns det som om passagen över denna suddiga gräns, innebär att jag numera kan och får uttrycka exakt det jag känner istället för det som andra förväntar sig att höra. Det känns väldigt förmånligt och väldigt äkta. Det känns också som att tidigare prioriteringar, t ex att jobba mycket, förskjuts mot nya prioriteringar som handlar om mer om egen tid och ledighet.

Så här i skrivande stund, ett par veckor före midsommar, vräker regnet ner utanför fönstret och termometern visar ynka 10 grader. Jag och mina två hundar har just kommit hem från ett väldigt blött och kladdigt träningspass. Blöta blev vi av regnet och kladdiga av såpbubblorna.

(Om nu någon undrar vad såpbubblor kommer in i träningen, kan jag berätta att min rottweiler uppskattar att få hoppa upp och fånga dem i munnen som belöning efter ett lyckat träningsmoment! Försök själva, det är kul!)

Långsamt håller vi nu på att tina upp inomhus, men jag vet att solen finns däruppe. Bakom de tunga regnmolnen väntar den på att få komma fram igen.

Hela sommaren ligger framför oss. Det är en härlig känsla! Alldeles äkta dessutom!

 

NYTT ÅR – NYA MÅL!

Då var det dags igen. Ett nytt år har återigen inletts. Vad innebär det för dig?

Innebär det nya löften som ska infrias, såsom tappade kilon? Eller är det kanske en ovana som ska brytas?

Att avlägga nyårslöften är nog inte riktigt min grej. Jag tycker mest de får mig att känna dåligt samvete resten av året. Det är väldigt sällan jag lyckas genomföra de storslagna planer jag smider under nyårsnatten. De som känns så självklara och lätt genomförbara just då, i champagnens berusning!

Numera föredrar jag att se det på det här sättet: Nytt år= Nya möjligheter! Det nya året känns fräscht och spännande! Förhoppningsvis har det gångna årets träning och erfarenheter gjort att man har ny lärdom och kunskap som kan användas till ngt bra. Man kan drömma om framtida förstapris och titlar. Skriva in kommande års kurser och tävlingar i den ännu så länge rätt tomma almanackan.

Jag ser även framför mig härliga promenader i skog och mark. Vilka fantastiska promenadområden vi har här på Lidingö!

Det är bara en sak som bekymrar mig.

Varför kan inte alla hundägare respektera att använda koppel på sin hund i områden där koppeltvång råder?

Även små hundar ska gå i koppel! Jag möter allt som oftast löst springande hundar på mina promenader runt t ex Kottla-sjön, där tydliga skyltar signalerar koppeltvång. Det är så tråkigt att behöva ropa till hundägare att kalla in sina hundar, vilket många dessutom inte heller kan. Mina hundar får inte och vill inte leka med alla hundar de möter.

Det är jag som ägare som bestämmer när de leker och med vem.

Det är en ynnest att kunna få gå med lös hund i områden som tillåter detta men det innebär också ett enormt ansvar hos oss som hundägare. Kan hunden kallas in? Lyssnar den till sin ägare även när den blir distraherad av ngt?

Det är alltid vi som bär ansvaret, för stora som för små hundar. Tänk så tråkigt om det skulle bli koppeltvång överallt!

Jag har satt upp mina mål för år 2012! Jag hoppas på att kunna nå dem, de är inte orimliga de kräver bara lite fokus och träning!

Lycka till med Era mål, hoppas vi ses på träningsplanen!

 

 

 

Skulle en hund arbeta ideellt?

Jag funderar lite över det här med ideellt arbete. Vad är det som gör att vissa människor ställer upp och jobbar gratis? Kvällar, helger och ibland vansinnigt tidiga morgnar.

Vad är det vi vill få bekräftat, vi som gör det?

Söker vi efter uppskattning? Möjlighet att visa att vi duger? Vad vinner vi egentligen på att lägga ner flera timmars arbete i månaden på ett oavlönat arbete?

Om jag ställer frågan till mig själv så blir svaret: Jag gillar att vara där det finns andra av min sort, det vill säga, andra människor som har upptäckt det här med hund.  Jag har blivit så pass intresserad av hund att jag blivit en målsökande robot. Där det finns hundar, där finns jag!

När jag har andra människor av samma sort omkring mig kan jag oupphörligen, utan att någon tröttnar, diskutera hund och hundträning så länge jag vill!

Det ska till ett rejält hundintresse för att tacka nej till sin egen premiärfest på Operan för att vara i säng i tid och sedan gå upp 05.30 och gå ut ett tävlingsspår.

Tillbaka till frågan: Varför?

Skulle en hund göra det? Svar: Nej!

En hund skulle aldrig jobba motiverat utan någon form av belöning.

Varför gör VI det då?

Vad består VÅR belöning av?

Kan det möjligtvis handla om de naturupplevelser man kan uppleva i en tyst skog, tidigt på morgonen innan svampplockarna hunnit ut?

Att under 20 minuters fullständig tystnad få studera en myra på nära håll medans man väntar på att bli hittad av sökhunden?

Eller kan det vara för att, när man som spårmottagare, får glädjen att höra ett spårekipage som har kommit till slutet av sitt spår och hittat slutapporten?

När man, som jag, har arbetat drygt 20 år på Operan har man sjungit de flesta operor i flera olika uppsättningar (är just nu inne på min 3:e uppsättning av Carmen!). Trots att det faktiskt är världens bästa jobb, omväxlande och spännande, kan det ibland kännas skönt att få göra något helt annorlunda. Såsom att ligga dubbelvikt i en låda på en söktävling, eller att bara få lära känna nya människor som pratar om andra saker än de saker man lyssnat till i drygt 20 år.

Jag tror att alla vi som ställer upp med olika saker i det ideella klubbarbetet har olika svar att komma med om varför vi gör det vi gör. Det viktiga är att alla behövs! Oavsett om det handlar om att kommendera en träningskompis genom ett lydnadsprogram, tömma en sopsäck i klubbstugan eller att avsätta en hel helg för att ordna en tävling.

Alla behövs!

Våra hundar tänker inte i dessa banor, de bara är! Tack och lov. Men tack vare dem får vi möjlighet att klura över de här frågorna som berikar våra egna liv.