Sommaren med krokodil och rottweiler.

Man kan alltid låtsas att man sover om man håller ögonen stängda och inte rör sig ur fläcken. Men när man försiktigt kikar med ena ögat möts man av kolsvarta förväntansfulla valpögon. På 5 cm avstånd. Blundar igen och låtsas sova, kl. är faktiskt bara 05.30 och väckarklockan ringer först om en timme!

Nästa gång jag kikar ut ur mitt täcke smattrar valpens svans in i väggen och i munnen har han en mejsel. Ögonen signalerar nu: Ge mig mat annars sväljer jag mejseln!

O.k! Dagen har börjat, tycker Acke. I den danske soffan snarkar ännu rottweilern tungt och obekymrat vidare. Ett litet tag, för inom 3 sekunder ska hon väckas av en leksugen valp.

Hur kan man komma på iden att, när barnen börjar bli stora och flyttar hemifrån och rottweilern gärna sover tills jag bestämmer. Hur kan man då gå och skaffa en valp!

Dålig självbevarelsedrift kanske? En djupt liggande dödslängtan?

10 sek. efter att matskålen ställts ner på golvet är den tom och väntan på dagens andra måltid börjar.

Det är nu lektumultet börjar. I någon timme rusar kompisarna runt i någon slags hinderbana där det gäller att snabbast ta sig runt och över möblerna på vår övervåning med öppen planlösning. Emellanåt far de ut i trädgården för att hämta lite rötter eller något annat jordigt och intressant. Valpen alltså, rottweilern far efter men vet att man inte släpar in pinnar…Då kollar hon på mig och undrar om jag inte ska slänga ut eländet, pinnarna alltså inte valpen.

Det är en glad liten skit vi fått hem! Glad och fullständigt oförskräckt inför allt som världen erbjuder.

Lagom när jag fått i mig 3 koppar kaffe och börjar bli pigg brukar de sjunka ihop bredvid varandra på golvet och somna om. Nära varandra, som kompisar.

Just det, det var ju därför!

Vad är egentligen normalt?

Hade någon sagt till mig för 5 år sedan, innan jag skaffade min första hund att jag idag frivilligt skulle kliva upp kl 05.00 på morgonen. Åka ut i skogen och lägga mig i en låda.

Eller att jag skulle komma att titta lystet på nyligen överkörda fåglar vid vägrenen för att se om de eventuellt kunde stoppas i frysen. I väntan på nästa jakt-träning.

Jag hade inte heller kunnat inse att jag idag, fem år senare, skulle komma att undervisa hundägare i allt möjligt från valpkunskap till tävlingslydnad.

Hur skulle det gå till? Jag visste ingenting om hundar och var dessutom rädd för dem! Dessutom hade jag fullt upp med mitt arbete, vilket dessutom sammanföll med mitt intresse: Opera.

Jag kände mig fullkomligt normal på den tiden. Så normal man nu kan vara såsom operasångare på Kungliga Operan.

Hur beter sig egentligen en normal människa? Vad är normalt?

Enligt de flesta sexspalter som förståeligt nog ständigt får denna fråga är svaret:

Så länge det känns bra, inte gör ont eller skadar någon annan så är det fullständigt normalt. Bra så… Då är jag inte helt fel ute!

Att tillbringa en hel dag ute i skogen tillsammans med hundarna och mitt träningsgäng känns definitivt BRA!

Skadar det någon annan?

Min familj kan ibland tycka att jag sällan är hemma men de uppskattar samtidigt att ha två nöjda och glada hundar runt sig. Hundar som kan skillnaden mellan ett JA , eller ett NEJ! Ingen verkar än så länge tagit skada.

Gör det ont?

Inte direkt. Lite träningsvärk kan man väl känna ibland efter ett långt kuperat skogs-spår men den effekten ska nog snarare in under rubriken, bra.

Det enda som egentligen gör ont är mitt hjärta när jag tänker på den dag de inte finns hos mig längre. Idag har jag två friska och aktiva hundar men inser förstås att så kommer det inte alltid att kunna vara.

Fram till dess kommer vi att göra värdefulla saker tillsammans varje dag.

Normala saker.