Det finns en och annan plats i min trädgård dit hundarna inte kommer åt. Där spirar ljust gröna grässtrån hoppfullt mot en sommar. Våren känns i hela kroppen, inte minst i näsan och i ögonen för oss allergiker.
Denna skira grönska är så bedövande vacker att den också kan göra ont. Jag har i dagarna försökt lappa ihop två sårade hjärtan i min absoluta närhet. Två krossade hjärtan kräver många plåster i form av ord, kramar, mat och sömn.
Mitt i krisen går det inte att ta in det vackra, då gör det bara ont. Inget annat existerar.
Det sägs att tiden läker alla sår. När jag säger det till tårfyllda ögon låter det som en plattityd men jag vet. Jag har levt, upplevt och överlevt!
Snart kommer tiden när unga människor ger sig ut i livet på lövade lastbilsflak. Indränkta i öl sjunger de om sin framtid. Denna ljusnande framtid som är deras. Dessa dagar går det inte att ta bilen in till city, för alla gator är igenproppade av euforiskt hoppande ungdomar på flak. Jag får ofta en tår i ögat när jag ser dem. Jag vet att jag borde tuta, le och vinka men istället blir jag sentimental på ett pinsamt vuxet vis.
De har så många beslut framför sig, så många val att göra och så många separationer kvar att klara av.
Efter vår kommer sommar, höst och vinter. Sedan börjar det om igen, och igen. Det har jag lärt mig och det vill jag förmedla. Med tiden kommer smärtan att kännas mindre och mindre och en vacker dag har ni glömt den. Den dagen kommer ni åter att se det vackra.
Lita på mamma.
Med dessa rader ger jag mig återigen ut på en härlig hundpromenad denna vackra vårdag i april.
Eder hundfantast,
Anita Weinius