Jag funderar lite över det här med ideellt arbete. Vad är det som gör att vissa människor ställer upp och jobbar gratis? Kvällar, helger och ibland vansinnigt tidiga morgnar.
Vad är det vi vill få bekräftat, vi som gör det?
Söker vi efter uppskattning? Möjlighet att visa att vi duger? Vad vinner vi egentligen på att lägga ner flera timmars arbete i månaden på ett oavlönat arbete?
Om jag ställer frågan till mig själv så blir svaret: Jag gillar att vara där det finns andra av min sort, det vill säga, andra människor som har upptäckt det här med hund. Jag har blivit så pass intresserad av hund att jag blivit en målsökande robot. Där det finns hundar, där finns jag!
När jag har andra människor av samma sort omkring mig kan jag oupphörligen, utan att någon tröttnar, diskutera hund och hundträning så länge jag vill!
Det ska till ett rejält hundintresse för att tacka nej till sin egen premiärfest på Operan för att vara i säng i tid och sedan gå upp 05.30 och gå ut ett tävlingsspår.
Tillbaka till frågan: Varför?
Skulle en hund göra det? Svar: Nej!
En hund skulle aldrig jobba motiverat utan någon form av belöning.
Varför gör VI det då?
Vad består VÅR belöning av?
Kan det möjligtvis handla om de naturupplevelser man kan uppleva i en tyst skog, tidigt på morgonen innan svampplockarna hunnit ut?
Att under 20 minuters fullständig tystnad få studera en myra på nära håll medans man väntar på att bli hittad av sökhunden?
Eller kan det vara för att, när man som spårmottagare, får glädjen att höra ett spårekipage som har kommit till slutet av sitt spår och hittat slutapporten?
När man, som jag, har arbetat drygt 20 år på Operan har man sjungit de flesta operor i flera olika uppsättningar (är just nu inne på min 3:e uppsättning av Carmen!). Trots att det faktiskt är världens bästa jobb, omväxlande och spännande, kan det ibland kännas skönt att få göra något helt annorlunda. Såsom att ligga dubbelvikt i en låda på en söktävling, eller att bara få lära känna nya människor som pratar om andra saker än de saker man lyssnat till i drygt 20 år.
Jag tror att alla vi som ställer upp med olika saker i det ideella klubbarbetet har olika svar att komma med om varför vi gör det vi gör. Det viktiga är att alla behövs! Oavsett om det handlar om att kommendera en träningskompis genom ett lydnadsprogram, tömma en sopsäck i klubbstugan eller att avsätta en hel helg för att ordna en tävling.
Alla behövs!
Våra hundar tänker inte i dessa banor, de bara är! Tack och lov. Men tack vare dem får vi möjlighet att klura över de här frågorna som berikar våra egna liv.